Stanley Cup-slutspelet har pågått i två veckor nu och första omgången spelas klart ikväll när San José, Calgary, Washington och Philadelphia gör upp i två sjunde och direkt avgörande matcher. För landets miljoner hockeyfanatiker är de två första slutspelsveckorna speciella eftersom det spelas två-tre matcher varje kväll och att följa dem är ett hektiskt halvtidsjobb fullt i klass med de två första veckorna av ett fotbolls-EM/-VM. Eller, eftersom Lord Stanleys pokal delas ut årligen, som ett Champions League i koncentrat i slutet av säsongen (vilket skulle vara rätt sevärt även om upplösningen, som i år, skulle råka vara förvillande lik någon engelsk ligacup).En riktigt fin grej men NHL-ishockey är att man har hållit på så länge, i ett drygt sekel eller så, och att det finns historia och traditioner i de gamla klubbarna som inte ens de senaste tio årens bilhandlarmässiga brand expansion till varje pris har kunnat ta död på. När Montréal och Boston gjorde upp igår med 3-3 i matcher i en direkt avgörande sjunde hade det aldrig hänt att Montréal förlorat en matchserie efter att ha haft ledningen med 3-1 i matcher eller att Boston vänt en matchserie efter att ha legat under med 3-1 i matcher. Nu vann Montréal och sviten består.
En mäktigare svit som kräver att Montréal tar hem Stanley Cup antingen i år eller nästa år är att man som NHL:s mest segerrika lag genom tiderna vunnit le cup varje decenium sedan ligan bildades. I det nya, expanderade och kvalitetsmässigt sämre NHL har ett kanadensiskt lag inte vunnit sedan Montréal vann 1993.
I detta marknadsandelshysteriska neo-NHL, där ishockey spelas med miljonförluster i öknen (Phoenix), i countrymusikens Mecka (Nashville), i mangroveträsken (Tampa Bay) och Columbus (var?) trots att publikintresset och intäkterna finns i norr, har udda traditioner börjat dyka upp. När Anaheim Ducks (sic, lol, osv) åkte ut i söndags var det för sjätte året i rad som de regerande mästarna inte ens lyckades ta sig till slutspelets andra omgång. Det är nu mer än tio år sedan ett lag (Detroit) lyckades ta hem pokalen två år i rad.
I slutspelstider är det lätt att glömma bort allt som är sopigt med NHL och bara fastna framför det - faktiskt, jag försöker låta bli att överdriva - enorma tempo som slutspelsmatcherna spelas i. Visst gillar jag fotboll mer men intensiteten i slutspelsmatcherna på de små NHL-rinkarna är verkligen something else. Väljer man dessutom att se Montréal där publiken sjunger så att (de fåniga) orgeltrudelutterna och (fånigare) hårdrocksticken inte hörs så har man inte mycket kvar att klaga på.
Ikväll ser jag hellre Alexander Ovetjkin, ishockeyvärldens Ronaldinho (anno 2004-2005 när han var världsbäst och ostoppbar), spela bort Philadelphias ligister än ännu ett Chelski-Liverpoool-tar-ut-varandra-möte. CBC strömmar förresten slutspelsmatcher på mandarin i år för landets 1,5 miljoner Chinese-Canadians så med tillgång till en kanadensisk IP-adress/proxyserver och, om än ej obligatoriskt - engelska och franska funkar alltjämt, hyfsade mandarinkunskaper är det bara att klicka sig vidare från http://www.cbc.ca/sports/hockey.
