Jag muttrar något om att pålandsvind och 2-gradigt atlantvatten visst ska ge en temperaturskillnad på några tusen procent men släpper det när radiorösten fortsätter med snöstormen som som bäst drar över prärien i höjd med Calgary/Edmonton.
Vi bor i huset närmast, bakom granarna. Trots att kullen här, där jag står, ofta kryllar av fasaner var det först igår jag verkligen lade märke till fasanhannens färger. Vi hör dem annars alltid, fasanerna. Vid diskbänken, på övervåningen, i sängen, och förstås utomhus när man råkar skrämma upp dem ur ett buskage. De verkar rätt otympliga och inte så lite lättstressade när de plötsligt flaxar iväg med ett skrällande läte. Efter vinden och vågorna är fasanerna kanske det bakgrundsljud som bäst karaktäriserar Seaforth. Dimman är ju förhållandevis ljudlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar