Nä, några surfbilder blev det inte. De få stränder igår som inte hade pålandsvind och grötiga vågor var redan fulla av surfare. Inte bara av surfande surfare utan av surfare som gärna, och ofta i timtal, står och glor på vågorna, snackar om vågorna, kliar sig i skägget, lyssnar på väderleksrapporter om de inkommande vågorna och drar handen genom det solblekta surfarrufset. Den surfscen som har uppstått här under de senaste åren är det många
locals som gärna skulle vara utan. Särskilt när ryktet om Nova Scotias vågor under Atlantens orkansäsong har börjat locka till sig folk ordentligt mycket längre bort än stadsborna från Halifax, de s k
townies. I år har vi sett bilar med brädor på taket från Florida och Oregon vilket är så långt härifrån man kan köra i rakt sydlig och västlig riktning.
Men fortfarande finns det stränder som scenen inte har upptäckt; jag lär mig som sagt fortfarande.
Nu åker vi till New Brunswick, Nova Scotias närmaste granne och Kanadas enda officiellt tvåspråkiga provins. På schemat står bröllop i en av Nordamerikas mest irländska städer, mormor och morfar-visit i en av kontinentens mest engelska städer och lönnlöv längs med vägen i varje nyans utom blått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar