La compagnie la plus grande

På Wal-mart för första gången. Vår avsikt, att endast se oss omkring, går om intet när vi äntligen hittar diskborstar och wettexdukar som vi letat, letat och letat efter. Att som alla andra diska och torka diskbänken med samma lilla kökshandduksliknande mojäng har varit en kulturkrock av sådana proportioner att den nog bara kunde få sin lösningen med ett sammanbitet: Sitä ei tuolle mitää.*

I övrigt står vi på oss, trots de låga priserna. Särskilt svårt är det förvisso inte med kunskapen om hur Wal-marts priser subventioneras av de miljontals människor som arbetar under oacceptabla arbetsförhållanden i länder med styrelseskick som på pappret inte ska accepteras av västvärldens demokratier. Ändå är det västvärldens okritiska konsumtion som håller systemet igång trots att Wal-mart är ökänt för anskrämliga arbetsförhållanden även här. Att Wal-mart nyss slog igen i Tyskland och i Europa endast finns i Storbritannien som det intetsägande Asda innebär inte att affärsmodellen är död utan att den antagligen har förfinats av de lokala storföretagen.

Innan vi går noterar vi att vi inte sett till en enda greeter (enda arbetsuppgift: hälsa kunder välkomna) eller att det faktiskt inte dånar shopping spree-framkallande skräpmusik i högtalarna. Istället används högtalarsystemet till att med korta, kommandoliknande uppmaningar få ytterligare associates (personal) till si eller så avdelning.

Och glöm aldrig: Morgondagens börskurs beror på dig!
* ”Därav blir intet” (med reservation för stavningen)