Wow, så Romney visade sig till sist inte bara vara en kappvändare med stålar och "looks" utan också ett riktigt creep i klass med Giuliani. För vad säger man när snubben avslutar sin en-kvarts-miljard-kronor-ur-egen-ficka-kampanj med att säga att en röst på Obama eller Hillary är att kapitulera för terrorismen?
Jon Stewart har förstås svar på tal, om än inte vidare finessrikt:
Inte undra på att McCain är given trots att han inte ens är särskilt omtyckt - övriga republikanska kandidater har varit, för att inte säga väck i varierande grad, pinsamt dåliga och o-valbara. Fast vad kunde man egentligen förvänta sig av ett parti vars nuvarande partiledare aspirerar på titeln USA:s Genom Tiderna Överlägset Sämsta President, sådan ledare sådant parti? Det lär ju inte ha varit några stjärnor som aspirerade på att ersätta fånarna Bert och Ian som ledare för Ny Demokrati heller om man säger.
John McCain har en lång väg att gå för att vinna presidentposten när det antagligen kommer at kräva antingen mittenväljare eller kristenhöger. Står Hillary för motståndet kan valet kanske bli tillräckligt polariserat för att lyckas, men står Obama där på andra planhalvan så lär McCain få se sig spela utan målvakt från start eftersom Obama aldrig röstade för det Irakfiasko de flesta är så innerligt trötta på. Tanken på Obama som president är alltjämt knappt fattbar; afroamerikanska ledare har aldrig haft det riktigt så här lätt*.
Pulitzer-vinnaren David Shribman skriver om primärvalsprocessens brister och godtycklighet i helgens Globe and Mail.
Uppdatering 11/2: David Shribman, som alltså också är chefredaktör på The Pittsburgh Post-Gazette, svarar på läsarfrågor om USA:s primärval i dagens G&M.
* ja, jag vet att citatet är påhittat men som satir är det felfritt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar