Un arrangement socialiste

Dagen huvudnyhet är det har framkommit att premiärminister Stephen Harper i kampanjbidragsbrev har kallat Kyotoavtalet en socialistisk plan för att suga pengar ur världens rika länder. Ett påstående som är särskilt roligt när man dagligen kan följa hur hans konservativa parti desperat försöker ändra på sin image som det oljekapitalsfinansierade, klimatuppvärmningsförnekande, Stetsonhattbärande partiet från Kanadas eget Texas – Alberta. Bara för några veckor sedan byttes den hårt kritiserade miljöministern Rona Ambrose ut i ett försök att övertyga landets allt mer klimatoroade invånare att ändå sätta sin tilltro till partiet som under sitt ettåriga styre inte bara har beslutat att Kanada ska överge Kyotoavtalet utan också anamma G. W. Bushs framgångsrika syn på klimatfrågan.

De Konservativas trovärdighetsproblem är så stort att man börjat köra smutskastningsreklam i tv riktad mot Liberalerna nytillträdde ledare, Jean Chrétiens f d miljöminister, Stéphan Dion. Att det är första gången en smutskastningskampanj dragits igång utanför en valrörelse vittnar mer än något hur desperat det Konservativas läge är när klimatfrågan på kort tid har blivit kanadensarnas viktigaste politiska fråga, och när man vet att nyval kommer närhelst parlamentets övriga partier gör gemensam sak och fäller den konservativa minoritetsregeringen.

Fortsättning lär följa och antagligen en ganska spännande sådan. På något sätt lyckas den politiska lunken i Kanada vara mer dramatisk och händelserik och ha ett större nyhetsvärde och genomslag än motsvarande lunk i svenska riksdagen. I Sverige får man på sin höjd se två regeringspartier gå i klinch i en fråga man vet att de fem minuter senare kommer att kompromissa om, allt för att undvika nyval och förlora MAKTEN. Gäsp.