Maine

Författaren, naturfilosofen och upphovsmannen till civilt motstånd Henry David Thoreau kallade det på 1850-talet för ”The fresh and natural surface of the planet Earth”. Själv, som inresande från Kanada där just gränstrakterna är de som är tätbefolkade, skulle jag vara beredd att kalla Maine märkligt och… på något sätt illavarslande. Lämnar man den lilla gränsstaden Calais bakom sig väntar två timmars körning genom skogsbeklädd ödemark för att komma till städer så obekanta och förbisedda att de lika gärna skulle kunna ligga på USA:s bakgård. Vilket kan vara just vad Bangor, Augusta och Skowhegan gör. Vilket, i sin tur, för tankarna till de städer på andra sidan gränser man just lämnat bakom sig och som sannerligen inte lär vinna epitetet Party Capital of the Universe under överskådlig framtid. När jag sedan läser att chefen för skogsskyddsgruppen Restore kallar Maine "the country's last big forest, totally undeveloped and nearly unpopulated", att det dröjde länge innan USA-Kanada-gränsen fastställdes här och att älgen är lika närvarande i folks medvetande som den är i kanadensarnas kan jag inte frigöra mig från känslan att jag befinner mig i Kanadas okända 11:e provins, den onda tvilling som i sagorna väljer fel sida men som ändå alltid bär spår av sitt ursprung.

Lövskogen är annars helt magnifik så här års och Thompson’s Family Diner Restaurant i Bingham kan ha de bästa donuts jag någonsin ätit.