Coupe Stanley 2009

Idag börjar Stanley Cup-slutspelet. Kanadas fokus på detta behöver inte överdrivas: i två månader framåt kommer CBC att sända tre till sex timmar ishockey nästan varje kväll på bästa sändningstid i landets enda public service-kanal.

Fundera gärna på det ett ögonblick till, för den mediaexponeringen slår Fotbolls-VM som bara spelas vart 4:e år.

I det nya storföretagar-NHL som drivs med förlustbringande delar i hopp om att någon gång i framtiden vinna marknadsandelar i den amerikanska södern är San José Sharks årets Stanley Cup- favoriter. Första omgångens huvudfokus kommer dock att ligga på derbyt Montréal-Boston, Stanley Cup-slutspelets överlägset största derby där lagen nu möts för 32:a gången. Montréal har vunnit hela 24 av de matchserierna men är i år nederlagstippade mot ett bra, storväxt och hårt (som vanligt på gränsen till fult) spelande Boston. Men traditionen, att Boston ändå förlorar matchserien efter krigsartade holmgångar till matcher, är svår att skaka av sig och i båda städerna förbereder lagen minutiöst som för att gå ut i krig. Likt de klassiska berättelserna får rapporteringen om lagen, spelarna, taktiken och matcherna ett sådant djup att det inte längre handlar om ännu en åttondelsfinal i ännu ett slutspel utan om en tidlös kamp under just de här veckorna. Att Bruins tränare Claude Julien fick sparken från sitt jobb som Canadiens-tränare för tre år sedan av Canadiens nuvarande tränare Bob Gainey är bara en av många detaljer som gör den här matchserien till ett drama innan den ens börjat.

Vill man se slutspelet utan att ha tillgång till tv-sändingen så ska man googla "p2p" och "nhl". Vill man lyssna på just Montréal-Boston så sänder CJAD alla Canadiens-matcher live på nätet.

Vill man veta mer om hur öppet slutspelet faktiskt är, vilka som möts första omgångens matchserier och vad som kommer att krävas för att ta hem Lord Stanleys pokal så klickar man här, här och här.

Saknar man helt hockey-peppen men vill ändå se Montréal-sonen Mike Ribeiro sätta världens snyggaste straffmål trycker man bara på play nedan:

Coupe Stanley 2008

Stanley Cup-slutspelet har pågått i två veckor nu och första omgången spelas klart ikväll när San José, Calgary, Washington och Philadelphia gör upp i två sjunde och direkt avgörande matcher. För landets miljoner hockeyfanatiker är de två första slutspelsveckorna speciella eftersom det spelas två-tre matcher varje kväll och att följa dem är ett hektiskt halvtidsjobb fullt i klass med de två första veckorna av ett fotbolls-EM/-VM. Eller, eftersom Lord Stanleys pokal delas ut årligen, som ett Champions League i koncentrat i slutet av säsongen (vilket skulle vara rätt sevärt även om upplösningen, som i år, skulle råka vara förvillande lik någon engelsk ligacup).

En riktigt fin grej men NHL-ishockey är att man har hållit på så länge, i ett drygt sekel eller så, och att det finns historia och traditioner i de gamla klubbarna som inte ens de senaste tio årens bilhandlarmässiga brand expansion till varje pris har kunnat ta död på. När Montréal och Boston gjorde upp igår med 3-3 i matcher i en direkt avgörande sjunde hade det aldrig hänt att Montréal förlorat en matchserie efter att ha haft ledningen med 3-1 i matcher eller att Boston vänt en matchserie efter att ha legat under med 3-1 i matcher. Nu vann Montréal och sviten består.

En mäktigare svit som kräver att Montréal tar hem Stanley Cup antingen i år eller nästa år är att man som NHL:s mest segerrika lag genom tiderna vunnit le cup varje decenium sedan ligan bildades. I det nya, expanderade och kvalitetsmässigt sämre NHL har ett kanadensiskt lag inte vunnit sedan Montréal vann 1993.

I detta marknadsandelshysteriska neo-NHL, där ishockey spelas med miljonförluster i öknen (Phoenix), i countrymusikens Mecka (Nashville), i mangroveträsken (Tampa Bay) och Columbus (var?) trots att publikintresset och intäkterna finns i norr, har udda traditioner börjat dyka upp. När Anaheim Ducks (sic, lol, osv) åkte ut i söndags var det för sjätte året i rad som de regerande mästarna inte ens lyckades ta sig till slutspelets andra omgång. Det är nu mer än tio år sedan ett lag (Detroit) lyckades ta hem pokalen två år i rad.

I slutspelstider är det lätt att glömma bort allt som är sopigt med NHL och bara fastna framför det - faktiskt, jag försöker låta bli att överdriva - enorma tempo som slutspelsmatcherna spelas i. Visst gillar jag fotboll mer men intensiteten i slutspelsmatcherna på de små NHL-rinkarna är verkligen something else. Väljer man dessutom att se Montréal där publiken sjunger så att (de fåniga) orgeltrudelutterna och (fånigare) hårdrocksticken inte hörs så har man inte mycket kvar att klaga på.

Ikväll ser jag hellre Alexander Ovetjkin, ishockeyvärldens Ronaldinho (anno 2004-2005 när han var världsbäst och ostoppbar), spela bort Philadelphias ligister än ännu ett Chelski-Liverpoool-tar-ut-varandra-möte. CBC strömmar förresten slutspelsmatcher på mandarin i år för landets 1,5 miljoner Chinese-Canadians så med tillgång till en kanadensisk IP-adress/proxyserver och, om än ej obligatoriskt - engelska och franska funkar alltjämt, hyfsade mandarinkunskaper är det bara att klicka sig vidare från http://www.cbc.ca/sports/hockey.