Plus de la politique

Eftersom Kanada är ett av få länder som med fog kan, och antagligen bör, ägna en massa tid och spaltmetrar åt USA:s primärval så tänkte jag fortsätta att tjata om det lite, lite till också här.

Trött på att läsa om det? Ja svenska medier/bloggosfär har väl inte ägnat spaltmetrar åt att motivera varför man följer något som inte kommer att påverka Sverige särskilt mycket, om än alls. Faktum är att jag gärna skulle läsa en artikel om hur Obama, Hillary, McCain eller (kanske helst) Huckabee skulle påverka Sverige om de kom till makten. Men det lär kanske inte hända va? Lättare att bara haka på medialavinen kring världens maffigaste popularity contest.

Idag är det (som om jag behöver säga det) viktiga primärval i Ohio och Texas men redan igår hölls det (som om jag ens behöver säga det) kanadensiskt delstatsval i Alberta. Resultat var heller inte oväntat: för 11:e gången på raken röstade befolkningen för ett konservativt styre, den här gången gav 53% av rösterna från 41% av de röstberättigade en nätt majoritet på 87%. Det är nu 38 år sedan Alberta styrdes av något annat parti och även bland ledande konservativa börjar ett visst obehag skönjas. För vid hur lågt valdeltagande har vinnaren (oavsett parti) inte längre någon legitimitet? Och var går gränsen för hur få röstberättigade en legitim majoritet kan regera på? Västvärldens politiker och medier kritiserar gärna demokratiska tillkortakommanden och sammanbrott så länge de sker i andra, mindre demokratiska länder men när det händer i något av västerlandets fullgoda demokratier så är det alltid dödstyst. Att västvärldens politiker och medier ens skulle diskutera varandras valsystem på samma sätt man kan diskutera fiske-, alkohol-, miljö-, invandrings- och utrikespolitik finns ju inte, trots att valsystemen mellan västdemokratierna skiljer sig markant åt och att makthavarna rimligtvis borde tycka att det finns bättre och sämre valsystem.

De senaste dagarna har i o f s demokrater i USA anklagat konservativa i Kanada för att lägga sig i primärvalet genom hävda att Obamas tveksamhet till dagens NAFTA är spel för gallerierna. Vanligtvis brukar den här typen av anklagelser höras från norra och inte södra sidan gränsen men Kanadas konservative statsminister Steve Harper börjar göra sig ett namn vad gäller att lägga sig i och utöva bully tactics. Sedan igår hotar han t ex fånigt nog att stämma oppositionen för förtal, första gången i kanadensisk statsminister tar till det greppet minsann.

Avslutningsvis, en kort grej om vilkens sorts USA Obamas väljare ser och i framtiden vill se: http://www.nationalpost.com/opinion/columnists/story.html?id=328029.

Några översättningsförslag på brazilling?

Tempête de verglas

Idag är skolorna återigen stängda och folk uppmanas åka hem från jobben tidigt eftersom ännu en icestorm är på ingång. Den senaste månaden har inneburit ett halvdussin missade skoldagar p g a risigt vinterväder och att ungarnas säkerhet inte kan garanteras i, eller i väntan på, de gula, omoderna skolbussarna. De flesta andra arbetsplatser brukar hålla öppet som vanligt men när dåligt vinterväder, som så ofta vid havet i Nova Scotia, innebär en röra av underkylt regn, hagel, hård vind och t o m dimma så är det svårt att vara försiktig i överdrift. Är det dessutom minusgrader gör man bäst i att hålla sig borta från vägarna helt och hållet eftersom allt som inte saltas kommer att täckas av ett centimetertjockt lager glansis.

De vägar som har saltats får ofta en förvirrande frostvit färg som kan lura en att tro att det just skett ett väderomslag och blivit 15 grader kallt. Vilket det ibland också har.

Primaires de l'élection présidentielle, deux

Wow, så Romney visade sig till sist inte bara vara en kappvändare med stålar och "looks" utan också ett riktigt creep i klass med Giuliani. För vad säger man när snubben avslutar sin en-kvarts-miljard-kronor-ur-egen-ficka-kampanj med att säga att en röst på Obama eller Hillary är att kapitulera för terrorismen?

Jon Stewart har förstås svar på tal, om än inte vidare finessrikt:



Inte undra på att McCain är given trots att han inte ens är särskilt omtyckt - övriga republikanska kandidater har varit, för att inte säga väck i varierande grad, pinsamt dåliga och o-valbara. Fast vad kunde man egentligen förvänta sig av ett parti vars nuvarande partiledare aspirerar på titeln USA:s Genom Tiderna Överlägset Sämsta President, sådan ledare sådant parti? Det lär ju inte ha varit några stjärnor som aspirerade på att ersätta fånarna Bert och Ian som ledare för Ny Demokrati heller om man säger.

John McCain har en lång väg att gå för att vinna presidentposten när det antagligen kommer at kräva antingen mittenväljare eller kristenhöger. Står Hillary för motståndet kan valet kanske bli tillräckligt polariserat för att lyckas, men står Obama där på andra planhalvan så lär McCain få se sig spela utan målvakt från start eftersom Obama aldrig röstade för det Irakfiasko de flesta är så innerligt trötta på. Tanken på Obama som president är alltjämt knappt fattbar; afroamerikanska ledare har aldrig haft det riktigt så här lätt*.

Pulitzer-vinnaren David Shribman skriver om primärvalsprocessens brister och godtycklighet i helgens Globe and Mail.

Uppdatering 11/2: David Shribman, som alltså också är chefredaktör på The Pittsburgh Post-Gazette, svarar på läsarfrågor om USA:s primärval i dagens G&M.

* ja, jag vet att citatet är påhittat men som satir är det felfritt

Superdupertuesday!

Ja idag är det minsann supertisdag! USA:s primärval har varit osedvanligt engagerande i år (Edit: There's been no contest like it) eftersom en kvinna och en icke-vit man verkligen har chans på presidentposten. Att det som vanligt knappt går att skilja mainstreamdemokrater från mainstreamrepublikaner är, som vanligt, deprimerande men Obama lyckades i a f, till skillnad från alla andra kandidater med reell vinstchans, låta bli att rösta för den horribelt enfaldiga Irakinvasionen. Som nu har tagit livet av exakt hur många hundratusentals oskyldiga människor? Symboliken och, förhoppningsvis, betydelsen av en svart president i vita huset kan knappast överskattas i landet där Rosa Parks för bara 53 år sedan förväntades ge sin sittplats till any random whitey. Om Obama kan besegra det tyvärr ganska hänsynslöst agerande kampanjparet Clinton så lär det vara en större skräll än att krigs- och politikerveteranen McCain spöar Republikanernas alla überkristna, -korkade, -obehagliga och -ickevalbara kandidater. Okej då, Romneys största fel är tydligen inte att han är mormon och alltså, gudbevars!, tillhör en annan kristen kyrka utan att han är så fruktansvärt VD-mässigt tråkig med vare sig färg eller nyans eller annat kännetecken än perfekt hår 24/7. Oavsett allt detta så är Obama endast 48 år gammal och lär fylla Youtube med tacktal också i framtiden. Obamas talskrivare är förresten den bara 26-årige Jon Favreau.

I Sverige har Johan Norberg gått och grunnat på varför europeisk vänster inte varit mer entusiastisk till Obama. Förklaringen som han länkar till är spännande konspiratorisk och går ungefär ut på att Obamas mångkulturella bakgrund och budskap gör det svårt för Europavänstern att tycka så illa om USA som man reflexmässigt vill göra och att bla bla bla bla bla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla bla bla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla blabla bla bla bla... ja, så sjukt mycket text har artikeln istället för att bara konstatera att mainstreamdemokrater ligger närmare Europas folkpartister än socialdemokrater och att europeisk vänster i sakfrågorna inte alltid har så överdrivet mycket att vara entusiastisk över. Nordamerikansk högerpress i form av, säg, New York Post, går inte direkt ner i spagat och skriver entusiastiska spaltmetrar om hur Reinfeldt & Co säger sig vilja värna om den svenska modellen med allmän sjukvård och kollektivavtal... eller har jag missat något?

För att iallafall hålla en tå på ämnet Kanada (som den här bloggen ju handlar om, minst ett par gånger per kvartal) så kan jag länka till den nyligen genomförda opinionsundersökningen som ligger och skvalpar i Googlecachen och som berättar att 4 av 5 kanadensare skulle rösta på Demokraternas presidentkandidat.

Vilken nyhet, och så jätteintressant! Landets käre konservative PM (premiärminister) Stephen Harper lär dock få fortsätta gnissla tänder för att han inte kan agera utifrån de idéer han hade innan han tillträdde som partiledare och minoritets-PM ("Oh noes, Kanada är för mycket av en nordisk välfärdstat! Teh horror! I fix!") utan att folket ger honom sparken. Dessutom lär han snart också få sitta i ensamt majestät på tronen för klimatskeptikerledare när nu vännerna John (Howard, föredettingen i Australien) och George W. (Bush) båda snart är borta och t o m McCain säger sig vilja göra något åt smältande isar och stigande havsvatten.

En annan nyhet är att jag bemödade mig att kolla på amerikansk fotboll (att skilja på från kanadensisk fotboll, förstås) för första gången i söndags. Nä, jag var inte ensam heller. Men, man, satt det hårt åt. Motståndet bestod inte direkt bara av Finalmatchen Superbowl LXIIYZXVNQ utan 267 timeouts, reklam, 3 halvlekspauser, reklam, random underhållning, reklam, Tom Petty och reklam. Och reklam, reklam, reklam och reklam. Seriöst kändes det som att långt mer än hälften av tiden gick åt till annat än se sporten där fett stora snubbar kutar runt med eller brottas om en oval boll i stora skydd och riktigt tajta brallor i intervaller mellan avblåsningar. Det stigma som råder i engelsktalande Nordamerika kring tajta badbrallor (speedos) blir bara underligare när de två största sporterna baseball och football båda bär glansiga tajta långbrallor. Consistency, people! Please!

Superbowleventets haussade men tyvärr nästan förvånansvärt trista reklamsnuttar finns förstås att kolla på här på www.myspace.com/superbowlads. Javisst, på indiemusikens mecka! Hahaha! Ahahahahaha! HahahahaHAHAHAHAHAHAHA!

Okej det där är inte enbart roligt men vad kan man förvänta sig i ett samhälle där forskningsföretag bevisligen lägger dubbelt så mycket $$$ på reklam som på - WTF? - forskningen. Det är så absurt att jag nog nästan ändå inte kan låta bli att gilla det: http://www.cbc.ca/consumer/story/2008/01/03/drugs.html

Obama for prez* då!

* 23800 googleträffar, Hillary 9950, McCain 11700, och Romney 762 (ägd)

Culture pop canadienne, deux

Popkultur i all hast: om ett par timmar har Douglas Couplands JPod premiär som tv-serie på CBC. Good for me peppar jag mig själv eftersom jag inte hann läsa klart boken i somras innan det var dags för hemresa från skärgården.

Avsnittet finns naturligtvis att ladda ner från valfri internetsida om ytterligare någon timme, får man förmoda, då för den som inte har lust att vänta på just det där klockslaget, på just den där kanalen, om något år när det eventuellt visas i en utomkanadensisk tv-apparat.

Apropå DC så hade helgens Globe and Mail en förhållandevis lång fråga-svar-intervju med karln där han bl a avslöjar sin perfekta dag. En förvånansvärt vardaglig och fin dag han väljer må jag säga, och inte helt olik en sådan jag antagligen själv skulle önska mig.

Vad mer? Jo, grovt generaliserat verkar tonårsindiefilmen Juno få ganska strålande kritik överallt utom i Kanada, trots att regissören och huvudpersonerna Michael Cera och Ellen Page alla är kanadensare. Eller vad säger jag, "trots att" ska förstås vara "på grund av" eftersom Kanada, till skillnad från big bro' i söder, tillhör de länder där man inte höjer homegrown talent till skyarna bara sådär hursomhelst.

Ellen Page är f ö inte bara en local gal från Halifax utan lyckades med bravur hålla sig till ämnet slampor hos Letterman här om kvällen inför miljontals usaianer. Klippet finns förstås på Youtube här.

Lägg förresten till Seth Rogen (Freaks and Geeks, Knocked Up, Superbad) till Cera och Page och du har den helkanadensiska trojka som Globe and Mail skrev om här strax före nyår (men skynda och läs/spara, G&M vill gärna ha betalt för artiklarna efter bara några dagar).

Och, slutligen, apropå Knocked Up så uppmanar författaren Rebecca Eckler folk att fråga succémannen Apatow om han har snott filmstoryn rakt av från Ecklers bok med samma namn: http://www.macleans.ca/culture/entertainment/article.jsp?content=20070611_106143_106143

Bla bla bla, hejdå. Ses 2009.